Sorg

Jag är ledsen, arg, ledsen, arg, ledsen, arg, ledsen... Jag vet inte vilken känsla som är störst. Det ofattbara som hänt är att en mamma i sina bästa år bara rycks bort och helt plötsligt inte finns mer. Det går inte att ta in. En vän blev påkörd av tåget i fredags och nu har hennes två barn ingen mamma att prata med eller kramas med längre. Hennes partner är kvar ensam. Det är ofattbart och för jävligt, rent ut sagt. Varför finns obevakade järnvägsövergångar år 2009? Varför, varför varför?

Jag fick nycklarna till butikslokalen idag och det var en liten ljusglimt, i några minuter tills jag kom och tänka på det hemska som hänt. Saknaden och sorgen kommer att finnas som med följeslagare ett bra tag till.

Ta hand om varandra därute!